Hej Akki,
Jag förväntar mig inte att du ska godta den här ursäkten efter så många år av antagonistisk barnslighet från min sida. Särskilt med tanke på att jag inte gjorde ett dugg när Micke dog. Jag kan tänka mig att jag är den sista person du vill höra nåt från, och därför har jag hållit mig tyst. Jag tror det var det bästa. Med det sagt önskar jag inte ens min värsta fiende (vilket du väl räknas som) det du gått igenom. Jag vet hur det känns att förlora den man älskar över allt annat.
Det är knappast nån hemlighet att du farit illa. Det snackas. Om mitt hus på nåt sätt kan hjälpa dig att komma tillbaka på fötter när jag inte är där så är det minsta kan göra för dig. Kåre kan till och med låna min bil. Man kommer ju inte särskilt långt i L.A. utan en. Använd mina saker, gör vad du vill, bara du känner dig som hemma där.
Innan du börjar fundera på vad det finns för hake med det här vill jag bara säga: det finns ingen. Jag förväntar mig inget i gengäld. Skriv inte till mig. Såvida du inte vill skriva förstås. Och i så fall står min dörr öppen för dig.
Jag är så ledsen, Akki. För vad det nu är värt.
Kram, Onni